.

Första sidan Bilder Källförteckning

Inledning Geografi Namnet Delning Boningshuset Bouppteckning Skogen Samfälligheter

Istiden Försvenskningen & Magnus Stenbock Torpen Skiftesreformerna Emigrationen


Torp

Torpinstitutionen fanns 400 år i svenskt lantbruk. Den växte sig särskilt stark under Karl XI indelningsverk. Indelningsverket innebar att bönder underhöll soldater med ett torp och en bit mark. Kronan höll med vapen och uniform medan hemmansägarna var skyldiga att hålla med häst. Detta var ett billigt sätt för kronan att försörja soldater. För bönderna blev det som en slags skatt men soldaterna kunde under fredstid också utföra dagsverken åt bönderna. Torpare kunde också de vara som inte ägde någon mark, vilket var vanligare än soldattorpen. De kunde utföra dagsverken åt bönderna och i gengäld fick de husrum i ett torp och en bit mark att bruka. Det var oftast ganska fattigt att vara torpare. Vid sekelskiftet övergick man allt mer och mer till att torparna betalade arrende till hemmansägaren och att torparna därmed fick kontant betalning för sina dagsverken.

I samband med industrialiseringen skedde omfattande nyodlingar. Den odlade marken flerdubblades och torpen avfolkades. Fram till 1930-talet förekom det fortfarande att torparen betalade med dagsverken. 1943 förbjöds detta och torpinstitutionen gick i graven. I Lilla Skudderup har det funnits totalt ca. 6 torp som idag är kända. De sista torpen revs på 1920- talet.

Till i mitten av 1700-talet var Lilla Skudderup nr.3 ett kronohemman, därefter skatteköptes det och blev skyldigt att hålla häst och ryttare. Gården blev då ett skatte-rusthållshemman(Svärd Henrik, anteckningar). Skudderup höll Husarer, Björn och Götrik är exempel på husarer som har bott i Skudderup. Den sista husaren hette Nordström. Hela byn delade på underhållet för en soldat. Han hade en liten bit äng på varje bondes mark. På Lilla Skudderup 3:2 hade husarerna antagligen tillgång till det som på kartan från lagaskifte kallades för "Husarängarna". Idag kallas denna åker för "Röttersängarna", vilket kan komma antingen av "rötter" eller "råttor".

Varför försvann torpen och var tog alla torpare vägen?

När systemet förbjöds 1943 hade alla torpare flyttat ifrån Skudderup för länge sedan. Efterhand som bönderna inte längre var tvungna att hålla soldater var det ingen som tvingade dem att ha torpare trots det var det inte förrän industrialiseringen som torpen verkligen försvann. De som inte ägde någon mark kunde nu försörja sig på annat sätt. Det var inte längre självklart med självförsörjning. Bönderna var inte heller beroende av torparna längre. Nyodlingen gick framåt i takt med tekniken. Mer mark kunde odlas effektivare, behovet av torpen minskade. Vissa torpare tog nog vanliga jobb och flyttade in till tätorterna. Några köpte en egen gård och blev bönder på riktigt. Vanligast var nog att torpen dog ut naturligt, d.v.s. att barnen flög ut och torparna blev gamla . Ingen ville ta över ett torp i en institution som i stort sett höll på att avveckla sig själv. Det fanns inte längre någon framtid som torpare . Idag finns det en del kontrakt och kartor bevarade. Det går till viss del att tyda ut vem som bodde på torpen och var de var belägna men luckorna är många och kartorna är inte entydiga. Jag kommer att jämföra skifteskartan från 1863 med vad vi idag kan se med blotta ögat och det vi av muntlig tradition vet. I viss mån kan jag redovisa vem som bott på torpen och när. Här nedan berättar jag lite om det torpet som man vet mest om och som idag syns tydligast.

"Ottosa lycka"

Det som vi idag benämner "Ottosa Lycka" var ännu inte byggt vid tiden för lagaskifte. Torpet låg strax intill Myrarps rågång och hade höstnader intill Stenestads rågång. Till dessa åkerlappar gick från torpet en väg rakt över skogen, vägen kallades "Ottosa ängaväg"(Nilsson,muntlig uppgift). Än idag syns ruinerna av skorstenen och något som ev. varit jordkällare eller stall. Själva boningshuset flyttades upp till Stora Skudderup och fick tjäna som torvlada då det på 1920-talet blev öde. Idag är det blandskog där torpet låg och den f.d. odlade marken är ganska blöt. Fruktträden står kvar där det en gång varit trädgård. De första som bodde på torpet var Per Månsson och Nilla Andersdotter, de flyttade dit 1872. Nilla var född i Finja och de hade fem barn. De arrenderade torpet av dåvarande husbonden Nils Persson, svåger till Per Månsson (Hyreskontrakt). Exakt hur länge Per Månsson bodde kvar vet jag inte men den 25 maj 1903 fick torpet en ny Arrendator. Kattarina Kronvall flyttade dit med sina barn. Hennes man hette Otto Jönsson, han var alkoholist och söp ihjäl sig. Tidigare bodde de i Svenstorp utanför Norra Rörum men då Otto dog efterlämnade han stora skulder så frun Kattarina hade inte längre råd att bo kvar och flyttade därför upp till torpet. Dagens namn kommer alltså av Kattarinas man Otto som aldrig ens bodde där (Svärd Hanse, muntlig uppgift). Kattarina Kronvall föddes den 6 juni 1866 i Norra Rörum. Hon hade sex barn, det första fick hon då hon var 23 år. Det var en dotter vid namn Anny Alma. Hon fick ytterligare en dotter 1891 (Ellen Josefina). Efter det fick hon fyra söner: Joel Theodor, Thean Viktor, Sigfid och Ernst Hilding (N. Rörums kyrkböcker). Några av hennes söner utvandrade senare till Amerika. På 1920-talet flyttade Kattarina ifrån torpet, efter henne bodde en skogshuggare där i några år innan det blev öde (Nilsson, muntlig uppgift).






Skapare av sidan är Sandra Nilsson, sandra.nilsson.895@student.lu.se.
Senast uppdaterad 01-01-14